Fat city

"All I'm takin' is your time.
Help me make it through the night."


Det är något särskilt med amerikanska 60- och 70-tals filmer. Jag bara älskar dem. Det är fotot, miljöerna, dialogen och en massa annat som gör att jag blir helt tagna av dem. Vi pratar riktig filmkonst!

Tyvärr får man nästan aldrig se klassiker som t.ex. Midnight Cowboy, The Deer hunter och Badlands på TV numera.

Det känns som att det bara är SVT som kan skrälla nångång ibland.

En filmupplevelse var att få se John Hustons "Fat city: chansernas stad" från 1972. Den sändes på SVT nångång under förra året. Jag hade jobbat ganska sent den dagen. Jag kom hem och orkade inte dra ut och träffa kompisar. Det fick bli film istället.

Filmen utspelar sig i den slitna och fattiga staden Stockton i Kalifornien. Stockton som förövrigt är Chris Isaaks hemstad. Filmen handlar om den gamla boxaren Billy Tully som lever ett liv i fattigdom och alkohol. Han får en möjlighet att göra come back, men en komplicerad kärlekshistoria gör inte direkt hans liv lättare.

Introt till filmen är helt suveränt! Vi får höra Kris Kristoffersons "Help me make through the night" i en annorlunda version. Först är låten bara instrumental, men vid 2:49 in i filmen tar Kris fram sin ljuva sammetsröst.

Jag kan säga er att Kris Kristofferson har aldrig låtit bättre....



För en sådan som Billy Tully och många andra i filmen så passar temat i Kristoffersons sång väldigt bra.

Pricken över i:et

Så var det nästan ett helt år sedan man skrev något i den här bloggen.....

Så man kan väl säga att den inte är så mycket till blogg, antar jag.

Tänkte på det här med hur saker och ting förändras så snabbt. Särskilt åren efter gymnasiet och upp tills man är 30. Inte för att jag är 30 ännu. Men det är ju inte så många år kvar.

Så ser man runtomkring sig hur folk hittar rätt i sina liv. Allt börjar plötsligt fungera på pricken för dem.

Jag går och väntar på det där "att hitta rätt". Inte för att jag är direkt missnöjd med min tillvaro. Men nog saknas alltid den där pricken över i:et.

...och alla visioner man hade. Ännu sitter jag och drömmer och tar inte tag i det jag har försummat.

Nu är man äldre och har mycket mera livsvisdom. "Livets skola" är trots allt den bästa skolan.

Men det värsta är att jag ibland känner att jag var en bättre "produkt" anno 2002 än vad jag är nu år 2009.