Idrott och politik

Jag gillar att skriva om idrott, men inte politik. För det är inte min grej riktigt.

Det är ju självklart att politiken alltid på sätt och vis är inblandad i dagens idrottsvärld, främst då kanske som finansiär. T.ex. som i ett land som Sverige där regeringen är med och delar ut pengar till idrottsverige. Sedan när pengarna är utdelade ska politiken i så mångt och mycket stå utanför det som händer inom idrottens värld. Sedan ska idrottens grundvalar ta vid och dess scen ska inte vara en plats för politisk debatt.

Men är det så att Coubertins skapelse uppviglar till detta? Idag har OS-facklans färd genom Paris varit med i alla nyhetssändningar. Ser det inte farsartat ut så säg?

För mig känns det ändå så, att hela det här spektaklet med OS-facklans färd mot Peking via världens alla hörn, är att man strävar till något mer än att det bara ska handla om idrott. Jag får dom vibbarna i alla fall. Så jag tycker inte man ska tycka synd om OS som företeelse när det blir så här. Jag tycker att det är bäddat för att det ska gå så här.

Lite synd tycker jag det kanske är för idrottarna som lägger ner sådan lång tid på träning inför en sådan här tävling och så ska hela tävlingen störas av sådant här.

Det var nog bättre på Gunder Häggs tid. Han kunde springa värdsrekord i Stockholms ljuva sommarkvällar på 40-talet. Det känns som idrott fri från politik. På samma gång som det är mysigt och nostalgiskt runt det hela, folkhemsromantik helt enkelt.

Eller var det bättre? Världen befann sig i krig och Hägg i ett neutralt Sverige kunde lättare koncentera sig på träning och tävling tillskillnad från sina konkurrenter i krigsdrabbade länder.

Nej, det var nog kanske inte bättre då. I rest my case...