Så ska det låta

Hej igen! Jag vet att jag bloggar oförskämt lite....

Ville bara skriva om ett program som jag har tittat på sen dess begynnelse. Det engagerade mig som ung tonåring. Jag tittade varje vecka. Sen blev det lite tråkigt under Peter Harryssons sista år som progamledare när programmet inte utvecklades.

Men nu tittar jag engagerat igen och jag måste bara få säga till SVT att vilken oerhört bra TV-produktion det är. Artisterna kommer och showar helt klockrent. Jag tror nästan alla artister i år har kommit och gjort suveräna insatser. För att inte tala om den skickliga orkestern.

I Sverige kan man verkligen det här med musik. Jag tänker bara på den finska motsvarigheten "Bumtsibum" som gick ett par år i Finland. Det var ett program som definitivt fyllde sin funktion, det måste sägas. Man hade en mysig liten orkester som bemästrade finska tangon och schlagerlåtar. Artisterna kände sig hemma med låtarna osv.

Ibland kunde det dock bli pinsamt. De engelska låtarna va inte lika många som i Sveriges variant av programmet. Vilket förmodligen beror på att kunnandet i Finland inte är lika bra som i Sverige. Hursomhelst så sjöng en artist på ABBA-låten "Ring, Ring" vid ett tillfälle. Av någon helt konstig anledning skulle man alltid ha fram artisterna på golvet för att sjunga själva med mikrofon. Den här artisten hade ju bara tänkt sjunga lite och sen låta programmet gå vidare. Men någon skulle ju prompt ha iväg honom på golvet. Grejen va bara den att killen bemestrade en rad i låten, nämligen "Ring, Ring, why don't you give me a call". En rad som han hade sjungit ett par gånger redan. Nu blev det pinsamt när man skulle ha ut honom på golvet och man såg att han inte ville det. Han var hyfsat professionell i alla fall och gick upp och körde samma rad ett par gånger igen och lyckades sen avsluta låten.

Så hela produktionen kändes så väldigt B-ig i Finland. Men det ska sägas att den fyllde sin funktion. Men hela vidden av det kunnande som man har i den svenska versionen alltifrån progamledare, orkester, lagledare, injudna artister och arrangemang skulle man inte kunna nå i Finland.

Tro inte för det att jag ogillar all musik i Finland.

Umeå, Sweet Umeå

Då var man åter tillbaka i Umeå.

En vecka har jag varit "hemma" i Vasa. Staden där jag föddes och växte upp.

Mitt förhållande till staden har förändrats på dessa 5 år som jag har varit borta. Man känner sig inte lika hemma där mera. Men fortfarande gillar jag staden väldigt mycket. Men det handlar alltmera om nostalgiska upplevelser när jag är där nuförtiden.

Så när jag summerar veckan i Vasa så kan jag konstaterat att jag satt mest och degade i föräldrarnas bostad. Jag var knappt ute på stan och flanerade. Det blev dock att jag ibland gick ut och vandrade i min gamla kvarter. Det kändes verkligen som att gå längs "the memory lane". Höjdpunkten var nog när jag fick träffa min nya kusin. Omvälvande minst sagt, eftersom jag bara hade två kusiner innan lille Oskar föddes. Jag träffade även några gamla bekanta. Kanske inte så många som jag vanligtvis brukar träffa. Men det hade nog att göra med att jag mest hängde hemmavid.

Jag avslutar med ett filmtips. Detta är ett klipp ur en av mina favoritfilmer. Ett lättsamt drama kallat "Beautiful girls" från 1996. Trots den banala titeln är filmen faktiskt sevärd och jag tror nästan alla kan relatera till den. Filmen innehar ett klassiskt tema om att återvända till stället man växte upp och den komplexa relationen man kan ha till sin uppväxt. Jag tänkte att detta filmtips kunde passa in i just det här blogginlägget. Håll till godo! Det gamla grabbgänget möts här i förmodligen någon nordamerikansk stad. "Sweet Caroline, good times never felt so good!"