Umeå, Sweet Umeå

Då var man åter tillbaka i Umeå.

En vecka har jag varit "hemma" i Vasa. Staden där jag föddes och växte upp.

Mitt förhållande till staden har förändrats på dessa 5 år som jag har varit borta. Man känner sig inte lika hemma där mera. Men fortfarande gillar jag staden väldigt mycket. Men det handlar alltmera om nostalgiska upplevelser när jag är där nuförtiden.

Så när jag summerar veckan i Vasa så kan jag konstaterat att jag satt mest och degade i föräldrarnas bostad. Jag var knappt ute på stan och flanerade. Det blev dock att jag ibland gick ut och vandrade i min gamla kvarter. Det kändes verkligen som att gå längs "the memory lane". Höjdpunkten var nog när jag fick träffa min nya kusin. Omvälvande minst sagt, eftersom jag bara hade två kusiner innan lille Oskar föddes. Jag träffade även några gamla bekanta. Kanske inte så många som jag vanligtvis brukar träffa. Men det hade nog att göra med att jag mest hängde hemmavid.

Jag avslutar med ett filmtips. Detta är ett klipp ur en av mina favoritfilmer. Ett lättsamt drama kallat "Beautiful girls" från 1996. Trots den banala titeln är filmen faktiskt sevärd och jag tror nästan alla kan relatera till den. Filmen innehar ett klassiskt tema om att återvända till stället man växte upp och den komplexa relationen man kan ha till sin uppväxt. Jag tänkte att detta filmtips kunde passa in i just det här blogginlägget. Håll till godo! Det gamla grabbgänget möts här i förmodligen någon nordamerikansk stad. "Sweet Caroline, good times never felt so good!"

Tvångstankar

Min framtid damp ner i brevinkastet idag. I princip har jag landat ett nytt jobb på flygplatsen. Men det är säkerhetsklassat och kräver att jag inte har ett brottsligt förflutet. Vilket jag inte har. Men man har ju ibland ändå svårt att lita på myndigheter. Kanske har dom hittat något ändå?

Nej, det tror jag ändå inte. Men vad som är ännu svårare är ju att jag inte får öppna brevet med utdraget ur belastningsregistret. Utan det ska ges oöppnat till min nya chef. Tur att man inte har så stora besvär med tvångstankar ändå.

Min favorit sångröst

Detta är låten "Unchained Melody" med Righteous Brohers-sångaren Bobby Hatfield.

Om jag blir tvungen att välja en favorit sångröst så skulle jag välja hans.

Skrämmande interaktivitet

Det är skrämmande hur interaktiv man kan vara med dagens händelser nuförtiden.

Nu rapporteras om en dödskjutning och några skadade i en skola i Jokela i Finland. Väl medveten om att sådana uppgifter säkert ändras under dagens gång.

I alla fall, nu medan gisslandramat ännu fortgår där, rapporteras om att gisslantagaren har lagt ut ett par videor på youtube där han antyder att sådana här dåd ska inträffa. Jag reagerar mest på hans sista video där han testar sin pistol. I övrigt har han lagt upp videor med kollage av olika massmördare ur historien, klipp ur många actionfilmer och en massa annat. I sin presentation skriver han om hur han vill eliminera alla idioter ur samhället så att bara alla intelligenta är kvar. Han vet att han inte kan åstadkomma allt det här själv men att han hoppas att hans dåd kan inspirera andra. Han verkar helt klart inte frisk. Det kom att visa sig idag också.

Avslutningsvis vill han inte att vi ska skylla på hans familj eller vänner. Inte heller den musik eller de filmer han har sett. Det här är helt och hållet något han har haft i sin egen hjärna och han har inte berättat om planerna för någon annan.

Skrämmande är det, minst sagt.

Nils Liedholm har gått ur tiden

Han var den som levde längst av medlemmarna i Gre-No-Li, den beryktade svensktrion i Milan 1949-53. Nu har han alltså gått ur tiden vid 85 års ålder. En riktig legend inom svensk fotbollshistoria och märkväl även en känd profil i fotbollens Italien!

Personligen har il Barone(baronen), som han kallades i Italien, aldrig varit min favorit bland de tre i Grenoli. Gunnar Nordahl(il bisonte, bisonoxen) har jag läst mycket om, kanske beror en hel del på att han kommer från Hörnefors som ligger här i krokarna av Umeå. Jag har även fascinerats över det som har skrivits om dribblern och teknikern Gunnar Gren(il professore, professorn). Men Liedholm har av någon anledning aldrig intresserat mig lika mycket. Kanske hade det varit annorlunda om jag hade fått se grabbarna spela.

I varje fall skulle jag nog säga att Liedholm var den mest meriterade av dom tre. Medan de två andra valde att gå till andra klubbar efter ett tag, stannade Liedholm resten av sin spelarkarriär i Milan. Han vann 4 mästerskap som spelare i Milan, men märkväl var han även en framgångsrik tränare och vann i den rollen två italienska mästerskap(Milan 79, Roma 83).

Så nog var han stor, den gode Nils! Det är folkhemsromantik i stor skala. Det var nog även stort att få se Liedholm vara kapten för det svenska laget som på hemmaplan spelade Sverige till ett VM-silver 1958. Dock ska väl sägas att Sverige inte alltid hängde med i svängarna. Tidigare hade man ju förbjudit proffsen att spela i landslaget. Men nu var proffsen alltså tillbaka och med Liedholm, den naturliga ledaren, som lagkapten.

I Sverige har man nog i alla år gottat sig åt att landet fostrade dessa tre stora fotbollsspelare och naturligtvis fler därtill. Sverige och Italien har även blivit en kärlekshistoria. Svenskar har oftast passat in där väl.

Klicka gärna här för att se bilder ur Liedholms karriär.

Nästa gång ni är på arlanda kan ni även avnjuta en öl eller två på sportbaren som heter, ja just det, Grenoli.

Premiärinlägget

Jag har inte haft en läsperiod på flera år. Men just nu är jag dock i färd med att läsa Kjell Westös "Där vi en gång gått." En bok som handlar om livet i Helsingfors under första halvan av 1900-talet. Vid en intervju i SVT talade Westö om hur det i Finland fanns ett embryo till ett folkhem under den här tiden. Dock kom lite annat emellan. Finlands utsatta geografiska läge gjorde att man tyvärr drogs in i ett krig med Sovjetunionen. Det finländska folkhemmet kunde inte skapas.

Men i Sverige kunde sossarna och den gode Per-Albin "vår beredskap är god" Hansson bygga ett folkhem. Per-Albin som själv bodde rätt blygsamt i ett radhus på Ålstensgatan i Bromma. Medan Europa befann sig mitt i brinnande krig, kunde Stockholms invånare njuta av de varma somrarna under andra världskriget.

Nu bor jag sedan ett par år i Sverige. Många säger att vi inte har något folkhem mera. Jag ser i alla fall ännu spår av det. Folkhemmets livstil passar mig bra. Medan andra drömmer om att flytta till exotiska länder i världen, nöjer jag mig att stanna kvar i Sverige och istället fascineras av allt som finns här.

Det här är alltså min blogg folkhemsromantik. Det kommer att bloggas om det mesta här. Jag kan inte direkt säga att det finns någon röd tråd i mitt bloggande.

Så välkommen hit! Hoppas mitt skrivande kan intressera någon i alla fall....