"I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day.
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode."
Bruce Springsteen
tisdag 27 april 2010
tisdag 24 november 2009
Is it true when you say that you love me
Det är inte alltid man får höra Hurriganes i svensk TV. Så något förvånad blir jag när jag tittar på Sveriges Televisions drama thriller "Morden" och får höra "I will stay" i bakgrunden. Detta under en mörklagd scen med skådespelarna Göran Ragnerstam och Lotta Tejle.
Jag tror säkert inte det är någon tillfällighet att finlandssvensken Anders Engström har regisserat serien.
Detta är finländsk nostalgi.
Jag tror säkert inte det är någon tillfällighet att finlandssvensken Anders Engström har regisserat serien.
Detta är finländsk nostalgi.
tisdag 3 november 2009
tisdag 20 oktober 2009
tisdag 1 september 2009
Snurra min jord
Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor
Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen
Du välver, min jord, omkring solen
Du skälver en sträng på fiolen
som världskrigen stämmer i anden
och världsalltet klämmer i handen
Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Ja, lika lite som du
vet varför det blir som nu
Du är vad du bär
och hur det än är, min vän
Natten griper efter dagen
Det virvlar av nätter kring jorden
Och hån heter rätten på borden
Det brusar i stjärnkammarakten
Vem lånar en ljusstund åt makten
Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra så följer jag med
jag vill leva i fred som du
Jag tror på dig jord
och jag följer din stjärnas lag
Gärna natt, men natt blir kanske dag
Lars Forssell
måndag 23 mars 2009
Dom magiska orden
Jag var så besviken!
Det här var för ett par år sedan och Finland hade åkt ur hockey-VM mot ett mycket sämre Tjeckien. Detta var återigen en stor besvikelse. Det skulle inte bli VM-guld för Finland den här gången heller.
Nåväl, jag gick hem och samlade krafter. Sedan ut på stan igen för att träffa mina kompisar som skulle se Tre Kronors semi-final. Tre Kronor vann naturligtvis och för en finländare kunde kvällen inte bli sämre, kändes det som.
Kvällen flöt i alla fall på med en och annan intressant händelse. Så plötsligt när jag är uppe i något samtal, eller står jag kanske i baren och beställer en öl. Det är då jag hör dom magiska orden: "Finland twelve points!".
Jag började titta mig omkring. Varifrån kom dom orden?
Jag förstod inte vad som höll på att hända. Finland fick tolv-poängare efter tolv-poängare.
Inte för att jag är någon stor anhängare av melodifestivaler. Men det var bara kul att få se det omöjliga hända. Finland hade vunnit Eurovision Song Contest!
Det här var för ett par år sedan och Finland hade åkt ur hockey-VM mot ett mycket sämre Tjeckien. Detta var återigen en stor besvikelse. Det skulle inte bli VM-guld för Finland den här gången heller.
Nåväl, jag gick hem och samlade krafter. Sedan ut på stan igen för att träffa mina kompisar som skulle se Tre Kronors semi-final. Tre Kronor vann naturligtvis och för en finländare kunde kvällen inte bli sämre, kändes det som.
Kvällen flöt i alla fall på med en och annan intressant händelse. Så plötsligt när jag är uppe i något samtal, eller står jag kanske i baren och beställer en öl. Det är då jag hör dom magiska orden: "Finland twelve points!".
Jag började titta mig omkring. Varifrån kom dom orden?
Jag förstod inte vad som höll på att hända. Finland fick tolv-poängare efter tolv-poängare.
Inte för att jag är någon stor anhängare av melodifestivaler. Men det var bara kul att få se det omöjliga hända. Finland hade vunnit Eurovision Song Contest!
onsdag 18 mars 2009
Vilken förmiddag!
Totalt hjärnsläpp! Det är det enda man kan säga.
Denna förmiddag den 18:e Mars 2009 går till historien som en av mina märkligaste.
Dagen inleds med jobb. Jag jobbar 5.45-10.45 som är en vanlig arbetsdag när jag har morgonvecka ute vid flyget. Visst, jag lyckades strula lite grand med ett av våra datorprogram. Men det var ett ytterst litet missöde. I övrigt var det en normal arbetsdag.
Det är efter mitt arbetspass som min dag börjar "freaka ut". Jag ska tanka bilen. Jag står vid Jet-macken på Carlshem och kan baske mig inte komma på vad jag har för kod på mitt bankkort. Den här koden slår jag alltså in nästan varje dag! Men jag hade fått totalt hjärnsläpp. Total blackout!
Jag visste hur sifferkombinationen började, men jag kunde inte slutet. Jag testade mig fram, men det blev fel hela tiden. Jag kunde heller inte komma på koden när jag skulle ta ut pengar lite senare. Så jag rusar in på banken och berättar som det är. Att jag har total blackout och att jag är påväg till frisören för att klippa mig snart. Tiden var lite knapp också!
Nåväl, jag fick beställa ett nytt kort samt ta ut pengar på bankkontoret istället. Så det gick bra till slut. Jag märkte även att varningslampan för bensinen började lysa på instrumentbrädan, så jag förstod att det snart var dags för tankning. Så jag drar förbi OK Q8 på Haga. Där strular ena pumpen osv. Allt bara fortsätter.
Så lite uppstressad var man när man äntligen fick tala ut hos frisören om vad som hänt under förmiddagen. Som krydda på det hela så var min småkusin(syssling, trämänning), från Närpes i Österbotten, hos frisören också. Vi hade inte setts på ett bra tag. Vårt första möte är ju också en historia i sig. När vi träffades under en hockeymatch(typ Finland-Ryssland) på en sportbar här i Umeå och märkte efter en släktutredning att vi var småkusiner. Världen är liten när man är Österbottning.
Nu sitter jag här hemma nyklippt och upp i varv. Jag ska försöka lugnar ner mig. Kanske blir det en tupplur.
Denna förmiddag den 18:e Mars 2009 går till historien som en av mina märkligaste.
Dagen inleds med jobb. Jag jobbar 5.45-10.45 som är en vanlig arbetsdag när jag har morgonvecka ute vid flyget. Visst, jag lyckades strula lite grand med ett av våra datorprogram. Men det var ett ytterst litet missöde. I övrigt var det en normal arbetsdag.
Det är efter mitt arbetspass som min dag börjar "freaka ut". Jag ska tanka bilen. Jag står vid Jet-macken på Carlshem och kan baske mig inte komma på vad jag har för kod på mitt bankkort. Den här koden slår jag alltså in nästan varje dag! Men jag hade fått totalt hjärnsläpp. Total blackout!
Jag visste hur sifferkombinationen började, men jag kunde inte slutet. Jag testade mig fram, men det blev fel hela tiden. Jag kunde heller inte komma på koden när jag skulle ta ut pengar lite senare. Så jag rusar in på banken och berättar som det är. Att jag har total blackout och att jag är påväg till frisören för att klippa mig snart. Tiden var lite knapp också!
Nåväl, jag fick beställa ett nytt kort samt ta ut pengar på bankkontoret istället. Så det gick bra till slut. Jag märkte även att varningslampan för bensinen började lysa på instrumentbrädan, så jag förstod att det snart var dags för tankning. Så jag drar förbi OK Q8 på Haga. Där strular ena pumpen osv. Allt bara fortsätter.
Så lite uppstressad var man när man äntligen fick tala ut hos frisören om vad som hänt under förmiddagen. Som krydda på det hela så var min småkusin(syssling, trämänning), från Närpes i Österbotten, hos frisören också. Vi hade inte setts på ett bra tag. Vårt första möte är ju också en historia i sig. När vi träffades under en hockeymatch(typ Finland-Ryssland) på en sportbar här i Umeå och märkte efter en släktutredning att vi var småkusiner. Världen är liten när man är Österbottning.
Nu sitter jag här hemma nyklippt och upp i varv. Jag ska försöka lugnar ner mig. Kanske blir det en tupplur.
måndag 23 februari 2009
Fat city
"All I'm takin' is your time.
Help me make it through the night."
Det är något särskilt med amerikanska 60- och 70-tals filmer. Jag bara älskar dem. Det är fotot, miljöerna, dialogen och en massa annat som gör att jag blir helt tagna av dem. Vi pratar riktig filmkonst!
Tyvärr får man nästan aldrig se klassiker som t.ex. Midnight Cowboy, The Deer hunter och Badlands på TV numera.
Det känns som att det bara är SVT som kan skrälla nångång ibland.
En filmupplevelse var att få se John Hustons "Fat city: chansernas stad" från 1972. Den sändes på SVT nångång under förra året. Jag hade jobbat ganska sent den dagen. Jag kom hem och orkade inte dra ut och träffa kompisar. Det fick bli film istället.
Filmen utspelar sig i den slitna och fattiga staden Stockton i Kalifornien. Stockton som förövrigt är Chris Isaaks hemstad. Filmen handlar om den gamla boxaren Billy Tully som lever ett liv i fattigdom och alkohol. Han får en möjlighet att göra come back, men en komplicerad kärlekshistoria gör inte direkt hans liv lättare.
Introt till filmen är helt suveränt! Vi får höra Kris Kristoffersons "Help me make through the night" i en annorlunda version. Först är låten bara instrumental, men vid 2:49 in i filmen tar Kris fram sin ljuva sammetsröst.
Jag kan säga er att Kris Kristofferson har aldrig låtit bättre....
För en sådan som Billy Tully och många andra i filmen så passar temat i Kristoffersons sång väldigt bra.
Help me make it through the night."
Det är något särskilt med amerikanska 60- och 70-tals filmer. Jag bara älskar dem. Det är fotot, miljöerna, dialogen och en massa annat som gör att jag blir helt tagna av dem. Vi pratar riktig filmkonst!
Tyvärr får man nästan aldrig se klassiker som t.ex. Midnight Cowboy, The Deer hunter och Badlands på TV numera.
Det känns som att det bara är SVT som kan skrälla nångång ibland.
En filmupplevelse var att få se John Hustons "Fat city: chansernas stad" från 1972. Den sändes på SVT nångång under förra året. Jag hade jobbat ganska sent den dagen. Jag kom hem och orkade inte dra ut och träffa kompisar. Det fick bli film istället.
Filmen utspelar sig i den slitna och fattiga staden Stockton i Kalifornien. Stockton som förövrigt är Chris Isaaks hemstad. Filmen handlar om den gamla boxaren Billy Tully som lever ett liv i fattigdom och alkohol. Han får en möjlighet att göra come back, men en komplicerad kärlekshistoria gör inte direkt hans liv lättare.
Introt till filmen är helt suveränt! Vi får höra Kris Kristoffersons "Help me make through the night" i en annorlunda version. Först är låten bara instrumental, men vid 2:49 in i filmen tar Kris fram sin ljuva sammetsröst.
Jag kan säga er att Kris Kristofferson har aldrig låtit bättre....
För en sådan som Billy Tully och många andra i filmen så passar temat i Kristoffersons sång väldigt bra.
måndag 16 februari 2009
Pricken över i:et
Så var det nästan ett helt år sedan man skrev något i den här bloggen.....
Så man kan väl säga att den inte är så mycket till blogg, antar jag.
Tänkte på det här med hur saker och ting förändras så snabbt. Särskilt åren efter gymnasiet och upp tills man är 30. Inte för att jag är 30 ännu. Men det är ju inte så många år kvar.
Så ser man runtomkring sig hur folk hittar rätt i sina liv. Allt börjar plötsligt fungera på pricken för dem.
Jag går och väntar på det där "att hitta rätt". Inte för att jag är direkt missnöjd med min tillvaro. Men nog saknas alltid den där pricken över i:et.
...och alla visioner man hade. Ännu sitter jag och drömmer och tar inte tag i det jag har försummat.
Nu är man äldre och har mycket mera livsvisdom. "Livets skola" är trots allt den bästa skolan.
Men det värsta är att jag ibland känner att jag var en bättre "produkt" anno 2002 än vad jag är nu år 2009.
Så man kan väl säga att den inte är så mycket till blogg, antar jag.
Tänkte på det här med hur saker och ting förändras så snabbt. Särskilt åren efter gymnasiet och upp tills man är 30. Inte för att jag är 30 ännu. Men det är ju inte så många år kvar.
Så ser man runtomkring sig hur folk hittar rätt i sina liv. Allt börjar plötsligt fungera på pricken för dem.
Jag går och väntar på det där "att hitta rätt". Inte för att jag är direkt missnöjd med min tillvaro. Men nog saknas alltid den där pricken över i:et.
...och alla visioner man hade. Ännu sitter jag och drömmer och tar inte tag i det jag har försummat.
Nu är man äldre och har mycket mera livsvisdom. "Livets skola" är trots allt den bästa skolan.
Men det värsta är att jag ibland känner att jag var en bättre "produkt" anno 2002 än vad jag är nu år 2009.
fredag 11 april 2008
Finlandssvenska
Följande konversation ägde rum på flygplatsen idag:
Kunden: Vilken skön dialekt har du då?
Jag: Den skönaste av dom alla. Jag är finlandssvensk.
Kunden: Ja, nu hör jag. Jag trodde du var gotlänning först.
Jag: Det är aldrig någon som har sagt att jag har en skön dialekt förut. That made my day.
P.S Sen handlade resten av konversationen om ishockey. Men eftersom jag skriver alltför mycket om sport i den här bloggen så spinner jag inte vidare på det. Däremot måste jag bara få gratulera Rögle till elitserieplatsen! Det var riktigt bra gjort.
Kunden: Vilken skön dialekt har du då?
Jag: Den skönaste av dom alla. Jag är finlandssvensk.
Kunden: Ja, nu hör jag. Jag trodde du var gotlänning först.
Jag: Det är aldrig någon som har sagt att jag har en skön dialekt förut. That made my day.
P.S Sen handlade resten av konversationen om ishockey. Men eftersom jag skriver alltför mycket om sport i den här bloggen så spinner jag inte vidare på det. Däremot måste jag bara få gratulera Rögle till elitserieplatsen! Det var riktigt bra gjort.
måndag 7 april 2008
Idrott och politik
Jag gillar att skriva om idrott, men inte politik. För det är inte min grej riktigt.
Det är ju självklart att politiken alltid på sätt och vis är inblandad i dagens idrottsvärld, främst då kanske som finansiär. T.ex. som i ett land som Sverige där regeringen är med och delar ut pengar till idrottsverige. Sedan när pengarna är utdelade ska politiken i så mångt och mycket stå utanför det som händer inom idrottens värld. Sedan ska idrottens grundvalar ta vid och dess scen ska inte vara en plats för politisk debatt.
Men är det så att Coubertins skapelse uppviglar till detta? Idag har OS-facklans färd genom Paris varit med i alla nyhetssändningar. Ser det inte farsartat ut så säg?
För mig känns det ändå så, att hela det här spektaklet med OS-facklans färd mot Peking via världens alla hörn, är att man strävar till något mer än att det bara ska handla om idrott. Jag får dom vibbarna i alla fall. Så jag tycker inte man ska tycka synd om OS som företeelse när det blir så här. Jag tycker att det är bäddat för att det ska gå så här.
Lite synd tycker jag det kanske är för idrottarna som lägger ner sådan lång tid på träning inför en sådan här tävling och så ska hela tävlingen störas av sådant här.
Det var nog bättre på Gunder Häggs tid. Han kunde springa värdsrekord i Stockholms ljuva sommarkvällar på 40-talet. Det känns som idrott fri från politik. På samma gång som det är mysigt och nostalgiskt runt det hela, folkhemsromantik helt enkelt.
Eller var det bättre? Världen befann sig i krig och Hägg i ett neutralt Sverige kunde lättare koncentera sig på träning och tävling tillskillnad från sina konkurrenter i krigsdrabbade länder.
Nej, det var nog kanske inte bättre då. I rest my case...
Det är ju självklart att politiken alltid på sätt och vis är inblandad i dagens idrottsvärld, främst då kanske som finansiär. T.ex. som i ett land som Sverige där regeringen är med och delar ut pengar till idrottsverige. Sedan när pengarna är utdelade ska politiken i så mångt och mycket stå utanför det som händer inom idrottens värld. Sedan ska idrottens grundvalar ta vid och dess scen ska inte vara en plats för politisk debatt.
Men är det så att Coubertins skapelse uppviglar till detta? Idag har OS-facklans färd genom Paris varit med i alla nyhetssändningar. Ser det inte farsartat ut så säg?
För mig känns det ändå så, att hela det här spektaklet med OS-facklans färd mot Peking via världens alla hörn, är att man strävar till något mer än att det bara ska handla om idrott. Jag får dom vibbarna i alla fall. Så jag tycker inte man ska tycka synd om OS som företeelse när det blir så här. Jag tycker att det är bäddat för att det ska gå så här.
Lite synd tycker jag det kanske är för idrottarna som lägger ner sådan lång tid på träning inför en sådan här tävling och så ska hela tävlingen störas av sådant här.
Det var nog bättre på Gunder Häggs tid. Han kunde springa värdsrekord i Stockholms ljuva sommarkvällar på 40-talet. Det känns som idrott fri från politik. På samma gång som det är mysigt och nostalgiskt runt det hela, folkhemsromantik helt enkelt.
Eller var det bättre? Världen befann sig i krig och Hägg i ett neutralt Sverige kunde lättare koncentera sig på träning och tävling tillskillnad från sina konkurrenter i krigsdrabbade länder.
Nej, det var nog kanske inte bättre då. I rest my case...
lördag 5 april 2008
Så ska det låta
Hej igen! Jag vet att jag bloggar oförskämt lite....
Ville bara skriva om ett program som jag har tittat på sen dess begynnelse. Det engagerade mig som ung tonåring. Jag tittade varje vecka. Sen blev det lite tråkigt under Peter Harryssons sista år som progamledare när programmet inte utvecklades.
Men nu tittar jag engagerat igen och jag måste bara få säga till SVT att vilken oerhört bra TV-produktion det är. Artisterna kommer och showar helt klockrent. Jag tror nästan alla artister i år har kommit och gjort suveräna insatser. För att inte tala om den skickliga orkestern.
I Sverige kan man verkligen det här med musik. Jag tänker bara på den finska motsvarigheten "Bumtsibum" som gick ett par år i Finland. Det var ett program som definitivt fyllde sin funktion, det måste sägas. Man hade en mysig liten orkester som bemästrade finska tangon och schlagerlåtar. Artisterna kände sig hemma med låtarna osv.
Ibland kunde det dock bli pinsamt. De engelska låtarna va inte lika många som i Sveriges variant av programmet. Vilket förmodligen beror på att kunnandet i Finland inte är lika bra som i Sverige. Hursomhelst så sjöng en artist på ABBA-låten "Ring, Ring" vid ett tillfälle. Av någon helt konstig anledning skulle man alltid ha fram artisterna på golvet för att sjunga själva med mikrofon. Den här artisten hade ju bara tänkt sjunga lite och sen låta programmet gå vidare. Men någon skulle ju prompt ha iväg honom på golvet. Grejen va bara den att killen bemestrade en rad i låten, nämligen "Ring, Ring, why don't you give me a call". En rad som han hade sjungit ett par gånger redan. Nu blev det pinsamt när man skulle ha ut honom på golvet och man såg att han inte ville det. Han var hyfsat professionell i alla fall och gick upp och körde samma rad ett par gånger igen och lyckades sen avsluta låten.
Så hela produktionen kändes så väldigt B-ig i Finland. Men det ska sägas att den fyllde sin funktion. Men hela vidden av det kunnande som man har i den svenska versionen alltifrån progamledare, orkester, lagledare, injudna artister och arrangemang skulle man inte kunna nå i Finland.
Tro inte för det att jag ogillar all musik i Finland.
Ville bara skriva om ett program som jag har tittat på sen dess begynnelse. Det engagerade mig som ung tonåring. Jag tittade varje vecka. Sen blev det lite tråkigt under Peter Harryssons sista år som progamledare när programmet inte utvecklades.
Men nu tittar jag engagerat igen och jag måste bara få säga till SVT att vilken oerhört bra TV-produktion det är. Artisterna kommer och showar helt klockrent. Jag tror nästan alla artister i år har kommit och gjort suveräna insatser. För att inte tala om den skickliga orkestern.
I Sverige kan man verkligen det här med musik. Jag tänker bara på den finska motsvarigheten "Bumtsibum" som gick ett par år i Finland. Det var ett program som definitivt fyllde sin funktion, det måste sägas. Man hade en mysig liten orkester som bemästrade finska tangon och schlagerlåtar. Artisterna kände sig hemma med låtarna osv.
Ibland kunde det dock bli pinsamt. De engelska låtarna va inte lika många som i Sveriges variant av programmet. Vilket förmodligen beror på att kunnandet i Finland inte är lika bra som i Sverige. Hursomhelst så sjöng en artist på ABBA-låten "Ring, Ring" vid ett tillfälle. Av någon helt konstig anledning skulle man alltid ha fram artisterna på golvet för att sjunga själva med mikrofon. Den här artisten hade ju bara tänkt sjunga lite och sen låta programmet gå vidare. Men någon skulle ju prompt ha iväg honom på golvet. Grejen va bara den att killen bemestrade en rad i låten, nämligen "Ring, Ring, why don't you give me a call". En rad som han hade sjungit ett par gånger redan. Nu blev det pinsamt när man skulle ha ut honom på golvet och man såg att han inte ville det. Han var hyfsat professionell i alla fall och gick upp och körde samma rad ett par gånger igen och lyckades sen avsluta låten.
Så hela produktionen kändes så väldigt B-ig i Finland. Men det ska sägas att den fyllde sin funktion. Men hela vidden av det kunnande som man har i den svenska versionen alltifrån progamledare, orkester, lagledare, injudna artister och arrangemang skulle man inte kunna nå i Finland.
Tro inte för det att jag ogillar all musik i Finland.
söndag 9 mars 2008
Bli aldrig tagen av sport!
Det är ett gott råd från mig.
Själv har jag gillat sport sedan barnsben. I framgång är sport så oerhört roligt. Men i förlustens stund kan man bli så totalt nedslagen att allt annat i livet blir lidande.
Jag vet, det finns så mycket viktigare saker i livet. Men för oss var Björklöven en social funktion. Man drog på matcherna och träffade alltid en massa bekanta. Spelet ishockey är underhållande. Det blir som ett sorts terapi när man lever sig in i det. Nu tar säsongen slut så enormt tidigt. Vad ska man göra nu i vår? Vi har ju lagt upp så mycket runt matcherna.
Sedan så ska vi ju inte tala om hur pinsamt det är. Vi förlorar mot ett Borås som vi ska vara mycket bättre än. Borås gör det bra, inte snack om annat. Men löven ska vara bättre.
Den här förlusten är den tyngsta jag upplever någonsin. Det kan verka tragiskt, men det är väl så det är. Förlusten är värre än alla finalförluster med Finland som man har bevittnat. På samma gång har förlusterna många likheter. Precis som Finland brukar vika ner sig i viktiga lägen gjorde löven i år. Man var nervösa och defintivt alldeles för rädda för att förlora. Från att ha varit ett av seriens bästa lag i box-play så släppte man nu in mål till höger och vänster i box-play!!!????
Med lite flyt hade man kanske kunnat ta Borås idag. Men när man inte har fru fortuna med sig riktigt. Ja, då går det så här om man inte vill jobba för det.
Vad skulle Omark med klubban att göra i den där killens ansikte??
Näe.....
Bara att bryta ihop och komma igen.....
Men nu sjunker väl tyvärr Björklövens rykte och fakta är ju att dom har gjort alldels för många plattmatcher i år, vilket är synd och skam eftersom dom tidvis har spelat riktigt bra.
Björklöven åker alltså ut mot Borås och Skellefteå spelar elitserie-kvartsfinal mot HV71. Snacka om att vi är nummer två i västerbotten. Det är nästan så att jag börjar benämna Björklöven för lillebror.
Nej, nu får det vara nog. Jag orkar inte mera.
Innebandy någon? Heja Dalen!
Själv har jag gillat sport sedan barnsben. I framgång är sport så oerhört roligt. Men i förlustens stund kan man bli så totalt nedslagen att allt annat i livet blir lidande.
Jag vet, det finns så mycket viktigare saker i livet. Men för oss var Björklöven en social funktion. Man drog på matcherna och träffade alltid en massa bekanta. Spelet ishockey är underhållande. Det blir som ett sorts terapi när man lever sig in i det. Nu tar säsongen slut så enormt tidigt. Vad ska man göra nu i vår? Vi har ju lagt upp så mycket runt matcherna.
Sedan så ska vi ju inte tala om hur pinsamt det är. Vi förlorar mot ett Borås som vi ska vara mycket bättre än. Borås gör det bra, inte snack om annat. Men löven ska vara bättre.
Den här förlusten är den tyngsta jag upplever någonsin. Det kan verka tragiskt, men det är väl så det är. Förlusten är värre än alla finalförluster med Finland som man har bevittnat. På samma gång har förlusterna många likheter. Precis som Finland brukar vika ner sig i viktiga lägen gjorde löven i år. Man var nervösa och defintivt alldeles för rädda för att förlora. Från att ha varit ett av seriens bästa lag i box-play så släppte man nu in mål till höger och vänster i box-play!!!????
Med lite flyt hade man kanske kunnat ta Borås idag. Men när man inte har fru fortuna med sig riktigt. Ja, då går det så här om man inte vill jobba för det.
Vad skulle Omark med klubban att göra i den där killens ansikte??
Näe.....
Bara att bryta ihop och komma igen.....
Men nu sjunker väl tyvärr Björklövens rykte och fakta är ju att dom har gjort alldels för många plattmatcher i år, vilket är synd och skam eftersom dom tidvis har spelat riktigt bra.
Björklöven åker alltså ut mot Borås och Skellefteå spelar elitserie-kvartsfinal mot HV71. Snacka om att vi är nummer två i västerbotten. Det är nästan så att jag börjar benämna Björklöven för lillebror.
Nej, nu får det vara nog. Jag orkar inte mera.
Innebandy någon? Heja Dalen!
torsdag 14 februari 2008
Gnällapor!
Ibland blir man bara så less på kunder.
Okej, ibland blir det tjafs. Det kan jag acceptera. Både vi som jobbar på flygplatsen och kunden kan göra fel.
Men man kan väl ändå försöka ha en trevlig inställning. Idag utspelar sig följande konversation. Det är inget dramatiskt, men jag blir bara så irriterad på det.
Det är boarding för vårt flyg som går klockan 7 till Stockholm. Jag står vid utgången och en medelålders man kommer fram med sitt boardingkort. Med sig har han också en yngre man, som inte har något ID-kort med sig. Men han får åka ändå eftersom han har fyllt i ett papper. Däremot får han inte checka in något bagage. På något sätt blev den yngre mannen inte in-checkad vid incheckningsdisken och männen kommer således bara med ett boardingkort.
- Har ni bara ett boardingkort, frågar jag.
- Jo, vi fick bara ett.
- Men ni borde ha två, svarar jag.
- Ja, men det är inte mitt problem!
- Nej, det har du rätt i faktiskt, det är helt och hållet mitt problem.
Jag bara hatar det svaret att "det är inte mitt problem". Som att jag någonstans försöker lägga ansvaret på kunden. Någonstans är jag ändå så professionell att jag förstår ju att jag har ett jobb att göra och då ska saker och ting stämma. Blir det fel antal personer gentemot inheckade på planet så är felet på vår sida. Det blir vi som får skit för det.
Sen klarnade allting och vi fick snabbt ordning på situationen. Men de hade inte precis gjort det lätt för oss. Jag fixar verkligen inte den där attityden. Jag sitter fortfarande och är lite småirriterad så här flera timmar efteråt.
Nåväl, nu var det väldigt tidigt på morgonen. Jag får väl ha överseende med folks morgonhumör.
Okej, ibland blir det tjafs. Det kan jag acceptera. Både vi som jobbar på flygplatsen och kunden kan göra fel.
Men man kan väl ändå försöka ha en trevlig inställning. Idag utspelar sig följande konversation. Det är inget dramatiskt, men jag blir bara så irriterad på det.
Det är boarding för vårt flyg som går klockan 7 till Stockholm. Jag står vid utgången och en medelålders man kommer fram med sitt boardingkort. Med sig har han också en yngre man, som inte har något ID-kort med sig. Men han får åka ändå eftersom han har fyllt i ett papper. Däremot får han inte checka in något bagage. På något sätt blev den yngre mannen inte in-checkad vid incheckningsdisken och männen kommer således bara med ett boardingkort.
- Har ni bara ett boardingkort, frågar jag.
- Jo, vi fick bara ett.
- Men ni borde ha två, svarar jag.
- Ja, men det är inte mitt problem!
- Nej, det har du rätt i faktiskt, det är helt och hållet mitt problem.
Jag bara hatar det svaret att "det är inte mitt problem". Som att jag någonstans försöker lägga ansvaret på kunden. Någonstans är jag ändå så professionell att jag förstår ju att jag har ett jobb att göra och då ska saker och ting stämma. Blir det fel antal personer gentemot inheckade på planet så är felet på vår sida. Det blir vi som får skit för det.
Sen klarnade allting och vi fick snabbt ordning på situationen. Men de hade inte precis gjort det lätt för oss. Jag fixar verkligen inte den där attityden. Jag sitter fortfarande och är lite småirriterad så här flera timmar efteråt.
Nåväl, nu var det väldigt tidigt på morgonen. Jag får väl ha överseende med folks morgonhumör.
onsdag 6 februari 2008
Peter Enckelman och jag
Vill inte göra folk besvikna, men tyvärr blir det ett inlägg om sport igen. Men läs gärna. Jag tror ni kan ha nöje av det. Även ni som inte gillar sport.
I ett fotbollsderby för ett par år sedan mellan lagen Aston villa och Birmingham gjordes ett roligt självmål. Inblandade var Olof Mellberg och Aston Villas målvakt Peter Enckelman. Enckelman är finlandssvensk, precis som jag. Orsaken till att jag kom att tänka på honom idag är att han har fått göra comeback i finländska landslaget.
Hursomhelst så gick självmålet till så här:
Det roliga är att målet faktiskt inte borde ha godkänts, eftersom det inte kan bli mål från ett inkast, såtillvida inte någon spelare touchar bollen påväg in i mål. Vilket inte sker vid det här tillfället. Men vem kom att tänka på den regeln här. För nog var det ganska så klantigt. I alla fall ska han ha cred för att han behöll lugnet i en situation efteråt när en Birmingham-supporter springer ner på plan och hånar honom. Många andra hade kanske givit supportern en rak höger.
I övrigt gjorde Enckelman en bra säsong, men fick tyvärr inte den nya tränarens förtroende säsongen efter detta. Enckelman såldes istället till Blackburn där han blev andremålvakt. Numera är han utlånad till Cardiff. Vet dock inte om han får spela något där.
Nåväl, här kommer bonusen. Aston Villa spelade i Umeå mot Umeå FC för ett par somrar sedan och då passade jag på att ta den här bilden:
Tyvärr kommer han ju alltid att vara känd för just det där självmålet. Jag lider verkligen med honom. Hade man inte bytt tränare i klubben så kanske Enckelman ännu i denna dag varit förstemålvakt i klubben. Jag undrar om han är bitter....
I ett fotbollsderby för ett par år sedan mellan lagen Aston villa och Birmingham gjordes ett roligt självmål. Inblandade var Olof Mellberg och Aston Villas målvakt Peter Enckelman. Enckelman är finlandssvensk, precis som jag. Orsaken till att jag kom att tänka på honom idag är att han har fått göra comeback i finländska landslaget.
Hursomhelst så gick självmålet till så här:
Det roliga är att målet faktiskt inte borde ha godkänts, eftersom det inte kan bli mål från ett inkast, såtillvida inte någon spelare touchar bollen påväg in i mål. Vilket inte sker vid det här tillfället. Men vem kom att tänka på den regeln här. För nog var det ganska så klantigt. I alla fall ska han ha cred för att han behöll lugnet i en situation efteråt när en Birmingham-supporter springer ner på plan och hånar honom. Många andra hade kanske givit supportern en rak höger.
I övrigt gjorde Enckelman en bra säsong, men fick tyvärr inte den nya tränarens förtroende säsongen efter detta. Enckelman såldes istället till Blackburn där han blev andremålvakt. Numera är han utlånad till Cardiff. Vet dock inte om han får spela något där.
Nåväl, här kommer bonusen. Aston Villa spelade i Umeå mot Umeå FC för ett par somrar sedan och då passade jag på att ta den här bilden:
Tyvärr kommer han ju alltid att vara känd för just det där självmålet. Jag lider verkligen med honom. Hade man inte bytt tränare i klubben så kanske Enckelman ännu i denna dag varit förstemålvakt i klubben. Jag undrar om han är bitter....
måndag 4 februari 2008
Oh Girl....ssssshhh.....
"When you say she's looking good
She acts as if it's understood"
En av mina absoluta favoritrader ur "Girl" av Lennon/MacCartney
She acts as if it's understood"
En av mina absoluta favoritrader ur "Girl" av Lennon/MacCartney
måndag 28 januari 2008
Obbola
Obbola måste vara typ ett av Sveriges fulaste ortnamn. Inget ont om stället, men själva namnet tycker jag låter så enormt fult. På samma gång som det är förknippat med industri och utsläpp. Det är ingen bra kombination.
Råkade bara tänka på det idag. När jag läste att Jens Jonsson har vunnit pris för sin film pingpongkingen. Jens är en regissör som har rötterna i just Obbola.
Vem vet, kanske han blir en välrenommerad regissör med tiden och då kanske det görs någon dokumentär om honom. Då ska det bli roligt att höra om hur hans filmskapande har påverkats av hans uppväxt i Obbola.
Här är ett klipp ur filmen pingpongkingen:
Råkade bara tänka på det idag. När jag läste att Jens Jonsson har vunnit pris för sin film pingpongkingen. Jens är en regissör som har rötterna i just Obbola.
Vem vet, kanske han blir en välrenommerad regissör med tiden och då kanske det görs någon dokumentär om honom. Då ska det bli roligt att höra om hur hans filmskapande har påverkats av hans uppväxt i Obbola.
Här är ett klipp ur filmen pingpongkingen:
torsdag 24 januari 2008
Bara Sport, Bara Sport, Bara Massor utav Sport!
Okej, jag vet att det är en massa därute som inte tycker att sport är kultur.
Men för mig är det definitivt det. Man kan prata om idrotten som en stor kulturrörelse och när det kommer till underhållning. Ja, då är nog sporten för mig minst lika underhållande som en bra konsert. Grejen är bara den att när man går hem från konserter är man nästan alltid glad. När det gäller sport, så är man ofta en vinnare eller en förlorare.
Gårdagen var för mig en euforisk sportuppevelse. Det gäller inte några OS-guld eller VM-guld. Det var vanliga matcher. Men vilket underhållningsvärde det var i dem.
Jag laddade upp med lite handboll. Sverige vann en rysarmatch mot Spanien. Även om man saknar "Bengan boys" så gäller det att ge det nya landslaget chansen. Igår kändes det lite som på den gamla goda tiden. Sverige har som vanligt uselt skytte, får inga billiga mål och man missar en massa straffar. Men när slutsignalen har gått, så har man vunnit.
Håll till godo. Detta är Sveriges avslutning på matchen igår:
Visst låter expertkommentatorn Claes Hellgren som Nalle Puh när han utbrister: "ååh neej!" i besvikelse över straffmissen.
Sedan var man på ett enormt gott humör och det bar iväg till Skycom Arena för att se Björklöven-Leksand. "Löven" gjorde en bra match och man slog seriesuvärenerna Leksand med 2-0. Tyvärr vann Rögle sin match också, så löven knappade inte in något på dem. Men det gör inget en sådan här dag. I sportens värld kan man faktiskt inte få allt.
Inte ens att Kaisa Varis är misstänkt för dopning kan få mig på dåligt humör idag. Vad som måhända kan få mig lite irriterad är att nu sätter svenskarnas gnällkör igång på allvar. "Man ska bli avstängd på livstid", "Det var precis vad jag trodde" och "Jag är inte förvånad" är några typiska citat man kan få höra.
Tro inte att jag är för dopning. Men jag tror inte att man helt villkorslöst kan stänga av folk på livstid om man har använt dopning. Däremot tycker jag att man kan förlänga straffen.
Men för mig är det definitivt det. Man kan prata om idrotten som en stor kulturrörelse och när det kommer till underhållning. Ja, då är nog sporten för mig minst lika underhållande som en bra konsert. Grejen är bara den att när man går hem från konserter är man nästan alltid glad. När det gäller sport, så är man ofta en vinnare eller en förlorare.
Gårdagen var för mig en euforisk sportuppevelse. Det gäller inte några OS-guld eller VM-guld. Det var vanliga matcher. Men vilket underhållningsvärde det var i dem.
Jag laddade upp med lite handboll. Sverige vann en rysarmatch mot Spanien. Även om man saknar "Bengan boys" så gäller det att ge det nya landslaget chansen. Igår kändes det lite som på den gamla goda tiden. Sverige har som vanligt uselt skytte, får inga billiga mål och man missar en massa straffar. Men när slutsignalen har gått, så har man vunnit.
Håll till godo. Detta är Sveriges avslutning på matchen igår:
Visst låter expertkommentatorn Claes Hellgren som Nalle Puh när han utbrister: "ååh neej!" i besvikelse över straffmissen.
Sedan var man på ett enormt gott humör och det bar iväg till Skycom Arena för att se Björklöven-Leksand. "Löven" gjorde en bra match och man slog seriesuvärenerna Leksand med 2-0. Tyvärr vann Rögle sin match också, så löven knappade inte in något på dem. Men det gör inget en sådan här dag. I sportens värld kan man faktiskt inte få allt.
Inte ens att Kaisa Varis är misstänkt för dopning kan få mig på dåligt humör idag. Vad som måhända kan få mig lite irriterad är att nu sätter svenskarnas gnällkör igång på allvar. "Man ska bli avstängd på livstid", "Det var precis vad jag trodde" och "Jag är inte förvånad" är några typiska citat man kan få höra.
Tro inte att jag är för dopning. Men jag tror inte att man helt villkorslöst kan stänga av folk på livstid om man har använt dopning. Däremot tycker jag att man kan förlänga straffen.
måndag 21 januari 2008
Tung start på 2008
Håll till godo nu. Det är inte alltid jag kommer att skriva så här personliga blogginlägg.
Vad ska man säga...
Att ha ett nytt jobb att starta det nya året med var det bästa som kunde hända mig. Men jobbstarten har även tagit hårt på mig. Det är enormt påfrestande och energislukande att börja ett nytt jobb. Alla detaljer som man ska lära sig i det nya jobbet. Men jag vet att det kommer att bli bra.
Vad som händer i världen är ju inget jag räknar med att ska bli bättre. Men beträffande min egen levnadssituation har jag hoppats på många förbättringar. Kanske det kommer att bli bättre också.
Men när folk runtomkring mig inte mår på topp. Ja, då går mungiporna ner på mig också. Jag kan inte låta bli att påverkas av saker runtomkring mig. Jag hoppas att allt ordnar sig till det bästa för mina nära och kära.
Det är som i Tomas Andersson Wijs låt "Ett Helvete i taget". Man får försöka fixa en grej åt gången.
"Hjälp mig tro, hjälp mig falla
från det grepp jag hänger i
Ge mig frid nog att kunna
ta ett helvete i taget"
Väl mött framöver här på min blogg. Jag ska försöka skriva lite oftare. Snart är ju våren här. Jag känner verkligen hur jag längtar till den.
Vad ska man säga...
Att ha ett nytt jobb att starta det nya året med var det bästa som kunde hända mig. Men jobbstarten har även tagit hårt på mig. Det är enormt påfrestande och energislukande att börja ett nytt jobb. Alla detaljer som man ska lära sig i det nya jobbet. Men jag vet att det kommer att bli bra.
Vad som händer i världen är ju inget jag räknar med att ska bli bättre. Men beträffande min egen levnadssituation har jag hoppats på många förbättringar. Kanske det kommer att bli bättre också.
Men när folk runtomkring mig inte mår på topp. Ja, då går mungiporna ner på mig också. Jag kan inte låta bli att påverkas av saker runtomkring mig. Jag hoppas att allt ordnar sig till det bästa för mina nära och kära.
Det är som i Tomas Andersson Wijs låt "Ett Helvete i taget". Man får försöka fixa en grej åt gången.
"Hjälp mig tro, hjälp mig falla
från det grepp jag hänger i
Ge mig frid nog att kunna
ta ett helvete i taget"
Väl mött framöver här på min blogg. Jag ska försöka skriva lite oftare. Snart är ju våren här. Jag känner verkligen hur jag längtar till den.
söndag 30 december 2007
Umeå, Sweet Umeå
Då var man åter tillbaka i Umeå.
En vecka har jag varit "hemma" i Vasa. Staden där jag föddes och växte upp.
Mitt förhållande till staden har förändrats på dessa 5 år som jag har varit borta. Man känner sig inte lika hemma där mera. Men fortfarande gillar jag staden väldigt mycket. Men det handlar alltmera om nostalgiska upplevelser när jag är där nuförtiden.
Så när jag summerar veckan i Vasa så kan jag konstaterat att jag satt mest och degade i föräldrarnas bostad. Jag var knappt ute på stan och flanerade. Det blev dock att jag ibland gick ut och vandrade i min gamla kvarter. Det kändes verkligen som att gå längs "the memory lane". Höjdpunkten var nog när jag fick träffa min nya kusin. Omvälvande minst sagt, eftersom jag bara hade två kusiner innan lille Oskar föddes. Jag träffade även några gamla bekanta. Kanske inte så många som jag vanligtvis brukar träffa. Men det hade nog att göra med att jag mest hängde hemmavid.
Jag avslutar med ett filmtips. Detta är ett klipp ur en av mina favoritfilmer. Ett lättsamt drama kallat "Beautiful girls" från 1996. Trots den banala titeln är filmen faktiskt sevärd och jag tror nästan alla kan relatera till den. Filmen innehar ett klassiskt tema om att återvända till stället man växte upp och den komplexa relationen man kan ha till sin uppväxt. Jag tänkte att detta filmtips kunde passa in i just det här blogginlägget. Håll till godo! Det gamla grabbgänget möts här i förmodligen någon nordamerikansk stad. "Sweet Caroline, good times never felt so good!"
En vecka har jag varit "hemma" i Vasa. Staden där jag föddes och växte upp.
Mitt förhållande till staden har förändrats på dessa 5 år som jag har varit borta. Man känner sig inte lika hemma där mera. Men fortfarande gillar jag staden väldigt mycket. Men det handlar alltmera om nostalgiska upplevelser när jag är där nuförtiden.
Så när jag summerar veckan i Vasa så kan jag konstaterat att jag satt mest och degade i föräldrarnas bostad. Jag var knappt ute på stan och flanerade. Det blev dock att jag ibland gick ut och vandrade i min gamla kvarter. Det kändes verkligen som att gå längs "the memory lane". Höjdpunkten var nog när jag fick träffa min nya kusin. Omvälvande minst sagt, eftersom jag bara hade två kusiner innan lille Oskar föddes. Jag träffade även några gamla bekanta. Kanske inte så många som jag vanligtvis brukar träffa. Men det hade nog att göra med att jag mest hängde hemmavid.
Jag avslutar med ett filmtips. Detta är ett klipp ur en av mina favoritfilmer. Ett lättsamt drama kallat "Beautiful girls" från 1996. Trots den banala titeln är filmen faktiskt sevärd och jag tror nästan alla kan relatera till den. Filmen innehar ett klassiskt tema om att återvända till stället man växte upp och den komplexa relationen man kan ha till sin uppväxt. Jag tänkte att detta filmtips kunde passa in i just det här blogginlägget. Håll till godo! Det gamla grabbgänget möts här i förmodligen någon nordamerikansk stad. "Sweet Caroline, good times never felt so good!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)